Idag är det 10 år sedan stormen Gudrun hade sin framfart. Tänker att härom dagen var det klass 2 varning och gudskelov blev det inte så allvarligt. Ändock fanns det folk som hade vissa synpunkter, på att det varnades inte inte blev så farligt.
Tycker att lärdomen av Gudrun där vi blev varnade men allt för många av oss inte tog det på allvar säger allt. Då för tio år sedan var jag i Stockholm,talmannen hade kallat in riksdagen extra en lördag för beslut om att de som jobbade med identifiering av dödsoffer efter tsunamin skulle få använda det register som finns på de PKU -test ( tror det kallas så ) som tas på alla nyfödda sedan någon gång på 1960-1970 talet ( minns inte just nu från vilket år, min dotter tog de sådant på iallafall 1978)
Efter beslutet i andra kammaren ( plenisalen var stängd för ombyggnad) så valde jag boka ett tidigare tåg hem, då jag hörde på nyheterna att Öresundsbron var stäng. Väl hemma mötte maken mig i Växjö för vi skulle tillsammans med många andra runt om i Sverige till domkyrkan för att hedra och minnas alla omkomna efter tsunamin. Redan då vid 17.00 tiden blåste det kraftigt och flera stora grenar hade blåst ner på gatorna i Växjö. Under tiden vi satt i Växjö stifts vackra domkyrka hördes det tydligt hur vindarna ökade från vind till dån.
Efter minnesstunden i kyrkan var vi politiker bjudna på fika hos biskopen. Minns att kommunrådet i Lessebo Monica Widnemark berättade att de hade haft problem att ta sig förbi ett nedblåst träd på riksväg 25 på vägen in till Växjö. Minns också hur vi ett gäng på kanske 10-15 personer valde gå den fina allén från kyrkan upp till Östrabo. Oerhört korkat då där låg redan då många nerblåsta kraftiga grenar, INGEN av oss slogs av tanken att vi kunde fått en sådan i huvudet under promenaden.
Under fikat hörde vi alla rätt tydligt att vindarna ökade än mer, maken och jag som då bodde i Lenhovda ca 4 mil från Växjö och hade vår hund Kalle ensam hemma så att bäst vi åker ifall det börjar falla träd även på vår väg. Med facit i hand borde vi aldrig ha kört hem den kvällen.
Det tog oss ca 1 timme och 40 minuter att köra en sträcka som då tog ca 40 minuter.
Inne i stan hade en stor gran blåst ner, vilket vi kommenterade med ganska enkla ord. Boende på landsbygden är vi vana vid att ett och annat träd blåser ner vid stormar, vi hade då inte förstått vidden av det som höll på att hända. Den första milen var inget problem alls, sedan var det en och annan gran som låg på vägen, dock inte värre än vi enkelt kom förbi. Dess närmare Eke vi kom dess värre, då var det försent att vända. Någon kreativ person hade där varit ute och kapat grantopparna som låg ganska tätt över vägen, så vi kunde köra ner med typ två däck i diket och ta oss förbi.
Allt gick bra, vi hade tur och kom hem till vår Kalle precis när strömmen gick, sedan var vi utan el i tre dygn. Det fanns många som var utan betydligt längre. Kalle som sannolikt just då var klokare än vi, ville inte vara ute, han nöjde sig med att kissa i grannens häck och sedan ville han raka spåret in igen.
Hoppsan vilket långt inlägg det blev, men fingrarna bara flög över tangentbordet, så kan det vara i minnenas stund. Vi lärde oss av detta att man ska vara noggrann och lyssna på de varningar som utfärdas. Vi hade tur och kom hem välbehållna, alla gjorde inte det. Många satt fast på tåg, eller i bilar mellan nedfallna träd, några i en iskall buss mellan nedfallna träd. Några omkom.
Det var en stor katastrof på många sätt. Jag kan höra det speciella ljuden från vinden i mitt minne ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar