Att vara europé

Jag är född och uppvuxen i Växjö. Uppvuxen är väl en sanning med modifikation, mot bakgrund av att när jag gått 10 dagar på höstterminen i fjärde klass flyttade vi från miljonprograms-området till villa i det lilla samhället Lidnäs. Ny skola och skolskjuts, därtill B-form.
Gud vad arg jag var på mina föräldrar då när flytten var ny. Det gick ganska fort att få nya kompisar och anpassa sig. Samma sak upprepade sig 3 år senare när vi flyttade till Lenhovda. ( närmare pappas jobb) Då som 13-åring var det lite tufft komma till ny skola och första skoldagen på höstterminen skulle även mina yngre syskon börja olika klasser så för min del blev det till att sätta sig på skolbussen helt själv och även försöka hitta rätt på den nya skolan. Hade tur då det fanns hjälpsamma skolkamrater samt att det var en ,nä två till som var nya och var med på samma buss. vi hittade till skolkontoret med lite hjälp på vägen och fick veta vilka klasser vi skulle gå i. Så kunde det gå till 1972 inom skolans värld och föräldrar tyckte det var ok att man fick söka sig dit man skulle när man var tretton, ingen curling direkt på den tiden. Tur saker och ting blivit bättre idag, fast nu kanske det är överdrivet på andra hållet. Unga personer kan mer än vad deras föräldrar tror om de bara får chansen.

Vad har då detta med att vara europé att göra kanske någon undrar. Tja ganska lite och också samtidigt en hel del. Att möta nya människor och nya situationer är inget konstigt tycker jag.
Att söka nya vänner är också utvecklande. Tycker därför det är så himla härligt ( med mina dåliga språkkunskaper) sitta vid ett bord på vår lokal bar och det pratas engelska och tyska. Vid bordet intill kanske de pratar franska eller holländska. Vi lyssnar till samma musik, det är samma slagdängor som varit i alla länder. Idag har vi fikat med våra engelska grannar och i skrivande stund är två ( män) av våra grannar här och samtalar med maken, båda är spanjorer. En kan engelska så det går bra.
 Det gör att jag känner mig som en europé och glädjer mig åt den fria rörligheten. Låt oss fortsätta slå vakt om den. Fri rörlighet leder till utveckling, vi lär av varandra.

Att bryta mönster och helt ärligt ,Öppet brev Om

Att bryta upp från sitt invanda liv och boende. Att bryta alla mönster i livet kan vara tufft och vågat. Det kan ibland också vara nödvändigt
Kan väl bara sammanfatta att vår resa från ide till beslut var rätt. Man vet ju inte förrän efteråt.

Jag har tidigare vågat göra saker jag egentligen inte vågade, som när jag var knappt 30 år och fick frågan om att bli ordinarie fullmäktigeledamot i Uppvidinge. Jag vågade egentligen inte men sa Ja ändå.
Tio år senare fick jag frågan att stå på andra plats på riksdagslistan. Det vågade jag definitivt inte men tänkte " Om du nu har chansen att hoppa på ett tåg och åka på en spännande resa, ska du inte chansa att du klarar resan ? Man kan ju alltid hoppa av tåget. Du vet ju aldrig när du nästa gång får en ny chans eller Om tåget stannar fler gånger så du kan kliva på ! Jag kunde också grämt mig resten av livet att jag inte vågade". 

Att vara oppositionsråd på 40% i Mörbylånga kommun tär på krafterna. Hur mycket är 40% av arbetstid för en förtroendevald ? Det är obligatoriska möten som kommunstyrelse fullmäktige osv. Inga problem alls och dess utom himla roligt. Men allt det andra, där man borde vara. Vad ska man välja bort ? Tänker på alla de offentliga arrangemang som pågår i en kommun hela tiden.
Det är helt omöjligt att klara. Vill man då göra rätt för sig och därtill vill att socialdemokraterna ska uppfattas som ett parti som tar ansvar och därmed kan bilda majoritet, så går det inte ihop sig.
Tiden räcker inte till när du måste ha ett annat jobb vid sidan om.
Hög tid att Mörbylånga kommun inför nästa mandatperiod beslutar om att ha två kommunråd ett på heltid från majoriteten och ett från oppositionen på 80%. Mitt förslag med min erfarenhet.

Ett annat problem kan också vara de personer du har i ditt parti som inte delar din uppfattning. När man är ledare får man alltid kritik och det är inget problem, men det finns en gräns för hur mycket vissa enskilda kan kritisera en partikamrat i förhållande till Vad man helt enkelt orkar med.

Tillslut kommer man fram till Varför ska jag hålla på med detta ? När somliga eller någon hela tiden håller en yxa nära ryggen. Jag orkar inte längre det tar för mycket energi i förhållande vad det ger.

Stort tack till alla sådär typ 98% som jag alltid kände stöd ifrån. Stort tack till alla politiker oavsett partifärg som gör ett bra jobb utifrån sina värderingar  i demokratins tjänst.
Stort tack till alla tjänstemän som i vardagen sliter med alla politiska beslut som ska verkställas.

När man känner sig sliten och inte vet Om man ska gå i väggen pågrund av knivhugg i ryggen med jämna mellanrum. Då är det dags att gå vidare.

Mina tankar såhär efter tre månader i Calpe och vi trivs och jag börja känna att energi och kraft kommer igen.